Älskade Alice...

2012-01-25
Som ni alla säkert vet fick 2012 världens sämsta start för oss då vår lilla vovve Alice gick bort alldeles för tidigt.

Det började på nyårsdagen. Alice var väldigt hängig och trött men vi trodde det berodde på sömnbrist i kombination med rädsla för alla fyrverkerier som skjutits kvällen innnan. Jag jobbade hela dagen och sa till Henrik att han fick försöka muntra upp henne men ingenting hjälpte. När inte ens falukorv, godis eller "åka Husses lastbil" funkar, ja då är det något som är fel. När jag kom hem på kvällen skällde hon, viftade på svansen och sprang för att möta mig men hon ville inte gå ut. Jag fick bära ut henne och säga åt henne att kissa, hon satte sig ner och kissade men kom liksom inte upp ur den ställningen. Då tog jag tag i hennes framtassar så att hon stod på bara bakbenen och försökte prata lite med henne. Normalt sett faller ju hunden tillbaka i stående ställning när man släpper men hon trillade rakt baklänges, på rygg. Och är det något som Alice inte gillar så är det att ligga på rygg. Där förstod jag att något var riktigt fel!

Jag ringde djursjukhuset i Helsingborg och de bad oss att komma in eftersom hennes symptom var något diffusa. Väl där konstaterade de ganska snabbt att hon drabbats av akut hemolytisk anemi och att tillståndet var väldigt allvarligt. Enkelt förklarat kan man säga att hemolytisk anemi innebär att immunförsvaret bryter ned de röda blodkropparna och förmågan att bilda nytt blod på egen hand hämmas. Blodbrist, med andra ord. Hundar ska ha ett blodvärde på mellan 40-50 hb, Alice låg på 12! Redan här fick jag en väldigt dålig känsla...

Alice blev inlagd på intensivvårdsavdelningen, de skulle undersöka henne grundligt samt ge henne blodtransfusion under natten. Oftast får hundar denna sjukdom på grund av tumörer, infektioner eller någon annan sjukdom men de hittade ingenting på Alice. Det är ovanligt att få akut anemi men det händer. Och givetvis skulle det drabba den snällaste vovven som alla älskar, är det inte typiskt? Hon hade aldrig varit sjuk innan!

På måndagen väntade vi på veterinärens samtal och tiden gick såå sakta. Levde hon ens? På eftermiddagen ringde hon äntligen, Alice var klart bättre men långt ifrån frisk. Blodvärdet hade stigit till 19 men hon hade inte än börjat bilda nytt blod. Vi fick inte lov att besöka henne den dagen men vi skulle få komma dagen därpå. So far, so good men jag hade ändå ingen bra känsla. Jag och Henrik diskuterade oss galna med alla tänk om och tänk om inte.

På tisdag morgon ringde veterinären igen, Alice hade blivit sämre under natten och blodvärdet låg på 9! Alltså lägre än när vi kom in. Hon bad om tillåtelse att få ge nytt blod och jag sa självklart! Klockan 14 åkte vi dit för att hälsa på, Alice kom inrullande i en sådan där plastvagn som nyfödda bebisar ligger i. Hon blev jätteglad över att se oss och vi också såklart! Blodvärdet hade stigit något men inte så mycket som de hade hoppats på och inget nytt blod hade börjat bildas. Vi satt med godingen i över tre timmar, tiden gick så himla fort och hon var så slö att hon inte ens kunde hålla ögonen öppna. Hon blev så lugn när hon fick vila i våra famnar... Lilla älskade vovven, hon var så sjuk! I hennes lilla ben satt en kanyl med dropp. Jag är så glad över de där timmarna vi var med henne.

Dock hann vi inte mer än komma hem innan sjukhuset ringde oss. Alice var sämre än någonsin innan, blodvärdet var på låga 7 och hon låg med syrgas. Veterinären diskuterade med mig att etiskt sett var det inte fel att hålla henne vid liv genom att ge mer blod men i längden var det som att banka i en kudde. Då var beslutet lätt att fatta, både jag och Henrik var överrens. Att vi dessutom nyss sett hur sjuk hon var gjorde det ännu enklare. Det där var inget hundliv! Vi slängde oss i bilen igen och for ner till Helsingborg, aldrig någonsin har det tagit så lång tid att köra dit...

Alice kom inrullande igen och vi fick mer tid till att gosa med henne. När det väl var dags kom veterinären in med en bricka med tre stora sprutor. Alice låg helt lugn i min famn och bara kikade på mig som om hon redan visste om vad som skulle hända, hon ville det! Det var som att hon bara ville träffa matte och husse en sista gång, som att hon blev lugn då och sen gav hon bara upp, orkade inte mer. Veterinären hann knappt sätta in första sprutan i kanylen, det räckte med en liten pyttedroppe och sedan blev henne blick helt stilla....

Min fina vovve, som är det absolut bästa jag har, blev bara 3 år, 9 månader och 21 dagar... Mitt mattehjärta förblöder och jag saknar henne så att jag går sönder.


Kommentarer
Postat av: Frida

Usch va hemskt, det är så tragiskt. Kram

2012-01-25 @ 17:02:14
URL: http://friiiidas.blogg.se/
Postat av: Malin

Många styrkekramar! <3

Jag kan tänka mig hur du känner, det känns som att jag alldeles nyss var där själv. Även om det som du sa, var alldeles för tidigt för Alice, våran Tarzan hade ändå levt "färdigt", om man nu får kalla det så? Men jag tok saknar honom, det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på honom. Varje gång jag ser en hund, på gatan eller i tvn. Saknaden av att bara få ligga bredvid honom och gosa ner näsan och händerna i hans mjuka päls kommer aldrig igen, och det gör ont, så in i helsike ont..... Rå om er nu riktigt ordentligt Mimmi. <3

2012-01-25 @ 17:49:06
URL: http://rosaliljan.blogspot.com
Postat av: Angelica

Men gud vad hemskt blir alldeles tårögd, vila i frid lilla Alice. Massa kramar!

2012-01-31 @ 21:52:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0