Ny familjemedlem
2012-01-31
Okej, eftersom många redan vet om det så berättar jag det själv innan jag blir avslöjad. Nästa torsdag ska vi hämta hem en ny liten familjemedlem. Det var egentligen inte meningen att vi skulle göra det så snart, jag har mer sagt att när jag hittar den absolut perfekta hunden så kan jag tänka mig en ny. I fredags hittade jag en liten goding, jag kunde inte sluta tänka på henne och jag tänkte på henne hela dagen därpå också. Jag höll allt detta för mig själv. Sedan ringer Henrik mig på jobbet och berättar att HAN har hittat den perfekta hunden... Då visar det sig att vi båda har kollat på samma, är det inte lite av ödet så säg?
Vi bestämde oss för att åka och hälsa på den lilla och hon var såklart helt bedårande. Sju veckor, drygt ett kilo och supermysig! Hon är en Chihuahua Malteser och Papillon och jag älskar henne redan! Igår döpte vi henne till Polly:
Ni kan förstå att vi längtar va? Det är alldeles för tomt här hemma utan en vovve. Nu ska min finaste lilla Alice få en valplillasyster.
Vi bestämde oss för att åka och hälsa på den lilla och hon var såklart helt bedårande. Sju veckor, drygt ett kilo och supermysig! Hon är en Chihuahua Malteser och Papillon och jag älskar henne redan! Igår döpte vi henne till Polly:
Ni kan förstå att vi längtar va? Det är alldeles för tomt här hemma utan en vovve. Nu ska min finaste lilla Alice få en valplillasyster.
Dunderförkyld
2012-01-30
Ja fy fasiken vilken förkylning både jag och Henrik har dragit på oss. Usch! Helgen har varit en pina då jag tvingat mig själv att jobba eftersom att det var min sista helg på avdelning. Det känns lite konstigt men samtidigt ska det bli hur skönt som helst att inte jobba helger på ett tag. Det är ju mest det här med pengarna men ärlig talat, 47 kr extra i timmen för att det är helg? Det blir typ 1200 i månaden INNAN skatt, är det ens värt det?
Idag har jag alltså en välbehövlig ledig dag då jag bara tar det lugnt och försöker kurera mig. Lite handling och annat står dock på schemat men det tar jag senare så slipper jag åka ensam.
Jag har en jätterolig nyhet men jag vill inte berätta det riktigt än, ni får suga på den karamellen ett litet tag till... Vad taskig jag är som gör er så nyfikna va? Ni kommer att få se, tids nog...
Idag har jag alltså en välbehövlig ledig dag då jag bara tar det lugnt och försöker kurera mig. Lite handling och annat står dock på schemat men det tar jag senare så slipper jag åka ensam.
Jag har en jätterolig nyhet men jag vill inte berätta det riktigt än, ni får suga på den karamellen ett litet tag till... Vad taskig jag är som gör er så nyfikna va? Ni kommer att få se, tids nog...
Fadder
2012-01-26
Jag ska bli fadder till den här lilla godingen och ska läsa en liten dikt eller liknande på hennes dop den 10 mars. Jag har hittat några stycken som jag tycker om men är gärna öppen för förslag, har ni några tips?
Regnbågsbron - Till Alice ♥
2012-01-25
"På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron, en bro som förbinder himlen med jorden. När ett djur som varit betydelsefull för någon dör, så kommer det till Regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner så att de kan springa och leka tillsammans. Det finns tillräckligt med mat, vatten och solsken och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka eller gamla blir återställda till hälsa och vigör, de som har varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen, precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider. Djuren är glada och nöjda, förutom en liten sak: De saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
Alla djuren springer och leker tillsammans men en dag kommer någon utav dem att stanna upp och titta i fjärran. Dess klara ögon är intensiva, nosen rycker till, kroppen börjar skälva. Hon springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset, hennes ben bär henne fortare och fortare.
Hon har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen. Lyckliga, blöta kyssar regnar över ditt ansikte, dina händer smeker på nytt det älskade huvudet. Och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur som så länge varit frånvarande från ditt liv men inte från ditt hjärta.
Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig skiljas mer..."
Författare okänd
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner så att de kan springa och leka tillsammans. Det finns tillräckligt med mat, vatten och solsken och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka eller gamla blir återställda till hälsa och vigör, de som har varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen, precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider. Djuren är glada och nöjda, förutom en liten sak: De saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
Alla djuren springer och leker tillsammans men en dag kommer någon utav dem att stanna upp och titta i fjärran. Dess klara ögon är intensiva, nosen rycker till, kroppen börjar skälva. Hon springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset, hennes ben bär henne fortare och fortare.
Hon har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen. Lyckliga, blöta kyssar regnar över ditt ansikte, dina händer smeker på nytt det älskade huvudet. Och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur som så länge varit frånvarande från ditt liv men inte från ditt hjärta.
Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig skiljas mer..."
Författare okänd
Älskade Alice...
2012-01-25
Som ni alla säkert vet fick 2012 världens sämsta start för oss då vår lilla vovve Alice gick bort alldeles för tidigt.
Det började på nyårsdagen. Alice var väldigt hängig och trött men vi trodde det berodde på sömnbrist i kombination med rädsla för alla fyrverkerier som skjutits kvällen innnan. Jag jobbade hela dagen och sa till Henrik att han fick försöka muntra upp henne men ingenting hjälpte. När inte ens falukorv, godis eller "åka Husses lastbil" funkar, ja då är det något som är fel. När jag kom hem på kvällen skällde hon, viftade på svansen och sprang för att möta mig men hon ville inte gå ut. Jag fick bära ut henne och säga åt henne att kissa, hon satte sig ner och kissade men kom liksom inte upp ur den ställningen. Då tog jag tag i hennes framtassar så att hon stod på bara bakbenen och försökte prata lite med henne. Normalt sett faller ju hunden tillbaka i stående ställning när man släpper men hon trillade rakt baklänges, på rygg. Och är det något som Alice inte gillar så är det att ligga på rygg. Där förstod jag att något var riktigt fel!
Jag ringde djursjukhuset i Helsingborg och de bad oss att komma in eftersom hennes symptom var något diffusa. Väl där konstaterade de ganska snabbt att hon drabbats av akut hemolytisk anemi och att tillståndet var väldigt allvarligt. Enkelt förklarat kan man säga att hemolytisk anemi innebär att immunförsvaret bryter ned de röda blodkropparna och förmågan att bilda nytt blod på egen hand hämmas. Blodbrist, med andra ord. Hundar ska ha ett blodvärde på mellan 40-50 hb, Alice låg på 12! Redan här fick jag en väldigt dålig känsla...
Alice blev inlagd på intensivvårdsavdelningen, de skulle undersöka henne grundligt samt ge henne blodtransfusion under natten. Oftast får hundar denna sjukdom på grund av tumörer, infektioner eller någon annan sjukdom men de hittade ingenting på Alice. Det är ovanligt att få akut anemi men det händer. Och givetvis skulle det drabba den snällaste vovven som alla älskar, är det inte typiskt? Hon hade aldrig varit sjuk innan!
På måndagen väntade vi på veterinärens samtal och tiden gick såå sakta. Levde hon ens? På eftermiddagen ringde hon äntligen, Alice var klart bättre men långt ifrån frisk. Blodvärdet hade stigit till 19 men hon hade inte än börjat bilda nytt blod. Vi fick inte lov att besöka henne den dagen men vi skulle få komma dagen därpå. So far, so good men jag hade ändå ingen bra känsla. Jag och Henrik diskuterade oss galna med alla tänk om och tänk om inte.
På tisdag morgon ringde veterinären igen, Alice hade blivit sämre under natten och blodvärdet låg på 9! Alltså lägre än när vi kom in. Hon bad om tillåtelse att få ge nytt blod och jag sa självklart! Klockan 14 åkte vi dit för att hälsa på, Alice kom inrullande i en sådan där plastvagn som nyfödda bebisar ligger i. Hon blev jätteglad över att se oss och vi också såklart! Blodvärdet hade stigit något men inte så mycket som de hade hoppats på och inget nytt blod hade börjat bildas. Vi satt med godingen i över tre timmar, tiden gick så himla fort och hon var så slö att hon inte ens kunde hålla ögonen öppna. Hon blev så lugn när hon fick vila i våra famnar... Lilla älskade vovven, hon var så sjuk! I hennes lilla ben satt en kanyl med dropp. Jag är så glad över de där timmarna vi var med henne.
Dock hann vi inte mer än komma hem innan sjukhuset ringde oss. Alice var sämre än någonsin innan, blodvärdet var på låga 7 och hon låg med syrgas. Veterinären diskuterade med mig att etiskt sett var det inte fel att hålla henne vid liv genom att ge mer blod men i längden var det som att banka i en kudde. Då var beslutet lätt att fatta, både jag och Henrik var överrens. Att vi dessutom nyss sett hur sjuk hon var gjorde det ännu enklare. Det där var inget hundliv! Vi slängde oss i bilen igen och for ner till Helsingborg, aldrig någonsin har det tagit så lång tid att köra dit...
Alice kom inrullande igen och vi fick mer tid till att gosa med henne. När det väl var dags kom veterinären in med en bricka med tre stora sprutor. Alice låg helt lugn i min famn och bara kikade på mig som om hon redan visste om vad som skulle hända, hon ville det! Det var som att hon bara ville träffa matte och husse en sista gång, som att hon blev lugn då och sen gav hon bara upp, orkade inte mer. Veterinären hann knappt sätta in första sprutan i kanylen, det räckte med en liten pyttedroppe och sedan blev henne blick helt stilla....
Min fina vovve, som är det absolut bästa jag har, blev bara 3 år, 9 månader och 21 dagar... Mitt mattehjärta förblöder och jag saknar henne så att jag går sönder.
Det började på nyårsdagen. Alice var väldigt hängig och trött men vi trodde det berodde på sömnbrist i kombination med rädsla för alla fyrverkerier som skjutits kvällen innnan. Jag jobbade hela dagen och sa till Henrik att han fick försöka muntra upp henne men ingenting hjälpte. När inte ens falukorv, godis eller "åka Husses lastbil" funkar, ja då är det något som är fel. När jag kom hem på kvällen skällde hon, viftade på svansen och sprang för att möta mig men hon ville inte gå ut. Jag fick bära ut henne och säga åt henne att kissa, hon satte sig ner och kissade men kom liksom inte upp ur den ställningen. Då tog jag tag i hennes framtassar så att hon stod på bara bakbenen och försökte prata lite med henne. Normalt sett faller ju hunden tillbaka i stående ställning när man släpper men hon trillade rakt baklänges, på rygg. Och är det något som Alice inte gillar så är det att ligga på rygg. Där förstod jag att något var riktigt fel!
Jag ringde djursjukhuset i Helsingborg och de bad oss att komma in eftersom hennes symptom var något diffusa. Väl där konstaterade de ganska snabbt att hon drabbats av akut hemolytisk anemi och att tillståndet var väldigt allvarligt. Enkelt förklarat kan man säga att hemolytisk anemi innebär att immunförsvaret bryter ned de röda blodkropparna och förmågan att bilda nytt blod på egen hand hämmas. Blodbrist, med andra ord. Hundar ska ha ett blodvärde på mellan 40-50 hb, Alice låg på 12! Redan här fick jag en väldigt dålig känsla...
Alice blev inlagd på intensivvårdsavdelningen, de skulle undersöka henne grundligt samt ge henne blodtransfusion under natten. Oftast får hundar denna sjukdom på grund av tumörer, infektioner eller någon annan sjukdom men de hittade ingenting på Alice. Det är ovanligt att få akut anemi men det händer. Och givetvis skulle det drabba den snällaste vovven som alla älskar, är det inte typiskt? Hon hade aldrig varit sjuk innan!
På måndagen väntade vi på veterinärens samtal och tiden gick såå sakta. Levde hon ens? På eftermiddagen ringde hon äntligen, Alice var klart bättre men långt ifrån frisk. Blodvärdet hade stigit till 19 men hon hade inte än börjat bilda nytt blod. Vi fick inte lov att besöka henne den dagen men vi skulle få komma dagen därpå. So far, so good men jag hade ändå ingen bra känsla. Jag och Henrik diskuterade oss galna med alla tänk om och tänk om inte.
På tisdag morgon ringde veterinären igen, Alice hade blivit sämre under natten och blodvärdet låg på 9! Alltså lägre än när vi kom in. Hon bad om tillåtelse att få ge nytt blod och jag sa självklart! Klockan 14 åkte vi dit för att hälsa på, Alice kom inrullande i en sådan där plastvagn som nyfödda bebisar ligger i. Hon blev jätteglad över att se oss och vi också såklart! Blodvärdet hade stigit något men inte så mycket som de hade hoppats på och inget nytt blod hade börjat bildas. Vi satt med godingen i över tre timmar, tiden gick så himla fort och hon var så slö att hon inte ens kunde hålla ögonen öppna. Hon blev så lugn när hon fick vila i våra famnar... Lilla älskade vovven, hon var så sjuk! I hennes lilla ben satt en kanyl med dropp. Jag är så glad över de där timmarna vi var med henne.
Dock hann vi inte mer än komma hem innan sjukhuset ringde oss. Alice var sämre än någonsin innan, blodvärdet var på låga 7 och hon låg med syrgas. Veterinären diskuterade med mig att etiskt sett var det inte fel att hålla henne vid liv genom att ge mer blod men i längden var det som att banka i en kudde. Då var beslutet lätt att fatta, både jag och Henrik var överrens. Att vi dessutom nyss sett hur sjuk hon var gjorde det ännu enklare. Det där var inget hundliv! Vi slängde oss i bilen igen och for ner till Helsingborg, aldrig någonsin har det tagit så lång tid att köra dit...
Alice kom inrullande igen och vi fick mer tid till att gosa med henne. När det väl var dags kom veterinären in med en bricka med tre stora sprutor. Alice låg helt lugn i min famn och bara kikade på mig som om hon redan visste om vad som skulle hända, hon ville det! Det var som att hon bara ville träffa matte och husse en sista gång, som att hon blev lugn då och sen gav hon bara upp, orkade inte mer. Veterinären hann knappt sätta in första sprutan i kanylen, det räckte med en liten pyttedroppe och sedan blev henne blick helt stilla....
Min fina vovve, som är det absolut bästa jag har, blev bara 3 år, 9 månader och 21 dagar... Mitt mattehjärta förblöder och jag saknar henne så att jag går sönder.
